Inför internationella kvinnodagen, 6 mars 2009

inledning Ulla Hoffmann Först vill jag tacka Kurdistans kvinnoförbund i Sverige för inbjudan att få tala här idag. Jag ska berätta om den resa jag gjorde tillsammans med Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet och Firat Nemrud och Mujde Rashid, båda kommunalpolitiker för Vänsterpartiet. Uppdraget som vårt verkställande utskott gav oss var att samla information om säkerhetsläget, självstyret, relationen Irak/Kurdistan, den demokratiska utvecklingen, kvinnors situation och situationen för de kurder som av/utvisas från Sverige. Resan skulle ha ett tydligt feministiskt perspektiv.

Vänsterpartiet är det parti i riksdagen som arbetat hårdast för kurdernas rättigheter. Vänsterpartiet har också länge drivit frågan om att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Vi betraktar oss som sanna vänner till kurderna och som sanna vänner framför vi både respekt och kritik.

Jag besökte irakiska Kurdistan för första gången 2002. Den resan blev starten för mitt engagemang för det kurdiska folket. Även den gången var fokus på kvinnornas situation i irakiska Kurdistan. Då kunde jag se ett embryo till förändring och medvetenhet om t.ex. s.k. hedersrelaterat våld, arrangerade äktenskap, kvinnors rätt till abort mm. Eftersom abort är förbjudet straffades både kvinnan och den som utfört aborten. Kvinnoorganisationerna i det PUK-kontrollerade området hade därför upprättat ett nätverk av läkare som kunde hjälpa kvinnorna och man hade utbildat läkarna i kvinnokunskap. Partierna hade haft kurser riktade direkt till kvinnorna för att stärka deras självförtroende och man arbetade för att ändra de könsdiskriminerande lagarna. Man hade antagit en lag som jämställde ”vanliga” mord med s.k. hedersrelaterade mord, dvs den särskilda rabatten som fanns när Pela mördades i Dohuk 1999 hade tagits bort.

Kvinnojourerna var under uppbyggnad, kvinnornas situation diskuterades och partierna hade som sagt kvinnoorganisationer. Det fanns dock inte någon ordentlig struktur på arbetet vilket i sig inte är så konstigt med tanke på att landet under flera år befunnit sig i inbördeskrig och att man inte hade vana av självbestämmande och självstyre.

De kurdiska kvinnorna hade en avgörande roll under revolutionen och under alla krig som förts. Det var de som stod för sjukvården och tog hand om familjerna och såg till att de familjer där någon stupat fick den omvårdnad de behövde. De deltog i kampen genom att vara kurirer något som var hemligt och mycket riskabelt. De var peshmergas. Det är därför ganska obegripligt varför kvinnans situation inte är starkare än den är idag i Kurdistan Irak. Fast å andra sidan sett är det just det som brukar hända kvinnor, vi tillåts att hålla upp samhället medan männen drar ut i strid och när kriget är över förväntas vi att gå tillbaka till köket.

När jag nu, 6 år senare, återvände till Kurdistan Irak kunde jag konstatera att kvinnofrågan står högt på dagordningen och att ett mer strukturerat arbete pågår. När vi var där anordnade regeringen t.ex. en vecka, som började den 19 november med fokus på mäns våld mot kvinnor. Veckan kulminerade den 25 november, internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Då hade vi tyvärr redan åkt hem. Alla ministerier var inblandade. Lärarna skulle t.ex. inleda varje dag med några minuter om varför veckan är nödvändig och de barn som ville fick rita av den hand som är symbolen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Slogan för kampanjen var: Ja till jämställdhet, nej till våld. Kvinnoorganisationerna inbjöds att gå till skolorna och informera om sitt viktiga arbete. Vänsterpartiet anordnade också ett seminarium i Hawler om s.k. hedersrelaterat våld. Seminariet var mycket välbesökt och det fanns många frågor, dels om situationen i Sverige, men också hur delegationen uppfattade situationen för de kvinnorna i irakiska Kurdistan.

Vi fick veta att premiärminister Nechirvan Barzani i juni 2007 hade inrättat en kommission för att möta det ökade våldet och det ökade antalet hedersmord mot kvinnorna både i området och i de kurdiska samhällena utomlands. Kvinnoorganisationerna har länge arbetat för att göra människor medvetna om det orätta i det s.k. hedersrelaterade våldet och att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Kommissionen ska ta fram handlingsplaner för hur man ska förhindra s.k. hedersrelaterat – eller vanhedrande våld som Nechirvan Barzani kallade det när vi träffades. Allt som kommissionen gör ska rapporteras tillbaka till premiärministern.

Vad är det då som blivit bättre och förändrats? Redan 2002 antog kurdiska parlamentet den lag som jämställer s.k. hedersmord med ”vanliga” mord. Dvs, man fick inte någon rabatt om man mördar en kvinna pga av att hon enligt familjen kränkt deras heder. Den irakiska lagen om månggifte ändrades så att män inte tilläts ha flera fruar om inte kvinnan var sjuk eller kunde få barn. Jag antar att man inte funderade på att mannen kunde vara orsak till barnlöshet.

Vid ett möte med kvinnliga riksdagsledamöter, bland annat Pakhshan Zangana, som är ordförande i parlamentets kvinnokommitté och tillhör irakiska kommunistpartiet, berättade kvinnorna att lagen från 2002 inte har fungerat, man hade helt enkelt prioriterat andra frågor.

Idag har regeringen och kvinnoorganisationerna ett bättre samarbete – även om kvinnoorganisationerna är bekymrade över att de får för lite stöd. Vad som är slående är att kvinnoorganisationerna nu mer öppet kritiserar regeringen och de styrande. De menar att det stora problemet vad gäller s.k. hedersrelaterat våld är att irakiska Kurdistan ser kvinnan som en kropp och att kvinnan lever i en familj. Kvinnorörelsen arbetar för att samhället ska se kvinnan som en individ. Man vill också i lag ha ett förbud mot mäns våld mot kvinnor.

Häromdagen informerades jag om att det finns ett lagförslag som kommer att överlämnas till parlamentet, förmodligen i april, där våld inom familjen, både mot kvinnor och mot barn, föreslås förbjudas. Lagen förbjuder också könsstympning och familjen som beordrar och den som utför stympningen kommer att bestraffas. Det finns också en definition vad en familj är, vilket är mycket viktigt. Enligt lagförslaget är en familj kvinnan, hennes föräldrar och syskon och deras barn, mannen, hans föräldrar och syskon och deras barn och förstås kvinnans och mannens gemensamma barn. Det innebär att hela den kurdiska familjen kommer att omfattas av lagen vilket innebär att den också omfattar klanledarna. Vad jag vet finns det en stor majoritet i parlamentet för lagförslaget.

Ett som jag ser det stort problem för kvinnorna är att det är Iraks lagar som gäller i irakiska Kurdistan. När lagarna skrivs om i irakiska Kurdistan blir det därför en balansgång. Irakiska Kurdistan har inte rätt att stifta lagar utan endast reformera gamla lagar för att anpassa dem till förhållandena i irakiska Kurdistan. Artikel 2 i den irakiska konstitutionen säger att islam är den officiella statsreligionen och en huvudkälla för lagstiftningen och att inte någon lag som står i strid med islams riktlinjer kan antas. För säkerhets skull skriver man i artikel 13 att konstitutionen är den högsta lagen i Irak och är bindande för alla parter utan undantag och att inga lagar som står i strid med konstitutionen kan antas. Övervakande organ är den federala högsta domstolen.

Det gör förstås lagstiftningsarbetet inom Kurdistan Irak särskilt komplicerat. Det går inte att stifta lagar som talar klarspråk vad gäller kvinnor eftersom det med stor sannolikhet står i motsats till islam som ju är basen för all lagstiftning inom Irak. Det kräver stor uppfinningsrikedom av dem som skall reformera lagarna. T.ex. kan man inte – som vi gör i Sverige – lagstifta mot mäns våld mot kvinnor eller ha en lag om kvinnofrid. I irakiska Kurdistan måste man prata om våld inom familjen. Det görs ju visserligen fortfarande inom polisen här i Sverige som kallas till ingripande i lägenhetsbråk eller familjebråk.

Om vi stannar en stund vid lagen om månggifte, som diskuterades och debatterades när vi var där, är det en lag från 1958 och som gällde Irak. Den lagen, säger kvinnorörelsen, var bättre än den lag om månggifte som gäller i Irak idag. Baath-partiet tog bort alla villkor som fanns i den lagen. Det har därför varit en viktig fråga för kvinnorörelsen – både för den som hör till partierna och de fristående organisationerna, att irakiska Kurdistan ändrade lagen i området.

Den 13 november, strax innan vi anlände, beslutade man att ändra i civilrättslagen vad gäller månggifte. Parlamentet var inte enigt, men det fanns en majoritet för att genomföra ändringar som innebar en inskränkning av männens rätt att ha fler än en hustru. Bland annat ska den första hustrun alltid godkänna att mannen gifter sig med en kvinna till. Det bästa hade förstås varit att avskaffa lagen helt och hållet, men den irakiska konstitutionen tillåter inte det. Som ni kommer ihåg så säger artikel 2 i konstitutionen som säger att islam är grunden för all lagstiftning. Det betyder att lagen inte kan avskaffas, men den kan göras helt tandlös. Däremot nämns inte könsstympning i Koranen vilket gör att man i irakiska Kurdistan själva kan förbjuda att kvinnor stympas vilket kommer – om jag uppfattat rätt – att föreslås i lagförslaget som läggs fram i april.

Presidenten ges möjlighet att underteckna eller inte underteckna alla lagar. I det här fallet valde presidenten att inte underteckna lagen och då går den tillbaka till parlamentet.

Man brukar säga att egenintresset inte ljuger. Jag uppmanar därför media i irakiska Kurdistan att göra en kartläggning av hur det ser ut med antalet fruar hos de manliga ledamöterna och presentera den för kurdiska kvinnor och män.

Jag tänker nu i korthet berätta om några förändringar till det bättre som gjorts för kvinnorna. Definitionen av äktenskap har förändrats. Från att tidigare varit en ensidig överenskommelse i syfte att föröka sig är äktenskapet nu en ömsesidig överenskommelse baserad på kärlek och delat ansvar. Kvinnor och män betraktas som lika när de vittnar. Det räcker inte längre med att mannen säger att han vill skiljas, en skilsmässa måste gå genom domstolen och både kvinnan och mannen har rätt att begära skilsmässa. Mannens rätt att aga kvinnan har tagits bort och kvinnan och mannen har lika rätt till arv. Och mannen kan inte ensidigt stämma kvinnan för trots – även kvinnan kan nu anklaga mannen. Äktenskapsåldern har höjts till 18 år, men med målsmans tillåtelse kan man få gifta sig när man fyllt 16 – ungefär som i Sverige. I februari beslutade parlamentet att andelen kvinnor i parlamentet och alla grupper skall uppgå till minst 30 %.

Den irakiska strafflagen ska också ses över och reformeras. Premiärministern har tillsatt en kommitté under ledning av Pakshan Zangana som ska se över alla lagar som diskriminerar kvinnorna eller straffar kvinnor på ett omänskligt sätt.

En annan stor fråga är det s.k. hedersrelaterade våldet – eller som premiärminister Barzani uttryckte det: det vanhedrande våldet. Vi besökte flera kvinnocentra som skyddar kvinnor som är utsatta för mordhot från familjerna. Klart är att situationen är mycket svårare på landsbygden än i städerna. Vi träffade en ung kvinna i ett kvinnofängelse som sitter där – utan att ha begått något brott – för att hennes familj hotar henne. Myndigheterna försöker att hitta en ny familj till henne i ett annat område. De flesta kvinnor som satt fängslade har mördat sina män. De har blivit bortgifta som små och så småningom revolterat. Två unga flickor satt fängslade för att de hade mördat sin farmor.

Prostitution är olagligt i irakiska Kurdistan, det är, till skillnad från Sverige, både förbjudet att köpa och att sälja sexuella tjänster. I kvinno- och ungdomsfängelset i Suleymania träffade vi två unga flickor – 15 år gamla – som satt fängslade i väntan på sin dom – i irakiska Kurdistan kan man dömas till fängelse när man är 11 år, åldern har nyligen höjts från 9 år. De unga flickorna var offer för människohandel för sexuella ändamål. Trots det skulle de dömas för den prostitution de tvingats in i. Det är helt orimligt enligt min uppfattning och i strid mot internationella konventioner. Utan att ha några som helst vetenskapliga bevis förefaller det mig som att de brott kvinnorna sitter fängslade för, alla har med den press som kvinnor utsätts för, för att de, enligt gamla pålagor, ska skydda familjens heder och för ett uråldrigt patriarkat som innebär att de underkastas mannens godtycke och deras mänskliga rättigheter förmenas dem.

Pakhshan Zangana berättar att det kurdiska samhället nu är mer öppet och kvinnorna har tillgång till telefon vilket gör att kvinnorna kan kommunicera och det kan vara en anledning till varför det vanhedrande våldet ökar. Kvinnorna accepterar inte situationen de lever i och männen accepterar inte att kvinnorna revolterar mot sin underordnade ställning, enligt Pakhshan Zangana.

Andra anledningar till varför det synliga s.k. hedersrelaterade våldet i irakiska Kurdistan ökar kan vara att man nu börjat föra statistik och att kvinnorna ser att det ”lönar” sig att anmäla, dvs förövarna bestraffas. 2007 fanns det i Dohuk och Hawler drygt 215 anmälningar medan siffran under 2008 steg till 1 755. I Suleymaniaområdet var motsvarande siffror 677 respektive 1 274 anmälninger. Allt fler döms också för s.k. hedersmord. I Suleymania dömdes 2007 367 personer för hedersrelaterade brott och 2008 hade siffran stigit till 2008. Men fortfarande är det s.k. hedersrelaterade våldet eller hot om det, det största problemet för kvinnorna i Kurdistan. I Dohuk och Hawler dödades 2007 126 kvinnor. 2008 hade siffran sjunkit i de båda guvernaten till 75 kvinnor. I Suleymania dödades 2007 32 kvinnor och 2008 var siffran 18 kvinnor. Självmord och självbränning är även det ett stort problem för kvinnorna. I Suleymania begick 2007 15 kvinnor självmord, 2008 var det 13 kvinnor. 43 kvinnor tände eld på sig själva 2007 och 2008 var det 41. Detta är officiell statistik och i irakiska Kurdistan liksom i Sverige är mörkertalen stora. Regeringen håller därför på att nu bygga upp ett center med en nationell kristelefon på samma sätt som vi har i Sverige. Dit ska kvinnor kunna ringa och få hjälp. Det kräver förstås utbildning både av dem som ska ta emot samtalen och av polisen som måste förstå mekanismerna bakom det s.k. hedersrelaterade våldet och där försöker jag att bistå med den kunskap jag har. .

Vänsterpartiet driver i riksdagen att mördandet av 182 000 kurder i Halabja och Anfalkampanjen ska erkännas som folkmord. Vi kräver också att det internationella samfundet ska rena jorden och ersätta de drabbade. Ett önskemål från vår sida var därför att besöka Halabja och Chamchamal vilket vi också gjorde. När vi träffade överlevande kunde de berätta i princip samma historia som kvinnorna berättade från krigets Jugoslavien. Man sorterade män för sig, ungdomar för sig och kvinnor och barn för sig. När de forslades bort i trånga bilar försvann kvinnorna och de sågs aldrig mer. En av kvinnorna berättade att varje kväll kom en skåpbil och hämtade ett par av kvinnorna och de sågs aldrig mer. Ingen vet vart kvinnorna som fördes bort på kvällarna tog vägen. De är försvunna. Det enda de vet är att de tomma bilarna som kom tillbaka var dammiga.

Vi vet att Saddam skickade unga flickor till Egypten för sexhandel och slaveri. Totalt tror man att det handlar om 3 till 4 000 kvinnor. Kurdiska regeringen har skickat ett brev till Egypten där man efterfrågar vad som hänt med 18 namngivna kvinnor. Egypten har inte svarat och de borde avkrävas ett svar.

Efter min resa kan jag alltså konstatera att mycket har hänt vad gäller kvinnornas situation i irakiska Kurdistan. Dock finns det mycket mer att göra och det kan tyckas att det går långsamt. Det som känns positivt är att regeringen tar frågan på allvar. Vänsterpartiet har hela tiden hävdat att det inte går att bygga en demokrati utan kvinnor.

Kvinnorna i Sverige vet av egen erfarenhet att det är nödvändigt med bättre lagar som stödjer kvinnornas rätt till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sitt eget liv och att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Kvinnorna i Sverige vet också av erfarenhet att det inte räcker. Våra lagar i Sverige förbjuder t.ex. mord – det är inte tillåtet att mörda någon. Trots det misshandlas enligt uppgift cirka en kvinna i veckan till döds av sin svenske man.

Det är bra att de irakiska lagarna reformeras, men det räcker alltså inte med bättre lagar. Nu måste regeringen och parlamentet se till att lagarna efterföljs av polis, åklagare, domare och hela rättsväsendet, inte bara i städerna utan även på landsbygden. Det behövs särskild utbildning i hur mäns förtryck av kvinnor kan se ut och den utbildningen måste rikta sig till varenda person inom rättsväsendet. Då kan kurdiska domare inte inta samma attityd som domarna i Sverige gjorde för några år sedan då man hävdade att man inte ville ha utbildning i könsmaktordningen eftersom man ville vara som man uttryckte det ”objektiva”. Att förstå könsmaktordningen och hur kvinnoförtrycket och mäns våld kan uttrycka sig kräver utbildning. Befolkningen, kvinnor som män, måste inse att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.

En annan del av vårt uppdrag från vänsterpartiets verkställande utskott var också att undersöka situationen för de kurder som avvisas från Sverige, främst kvinnor och män som i sina asylansökningar anger risk för s.k. hedersrelaterat våld. Vad vi kan se är att kvinnor idag tvingas ta sin tillflykt till kvinnohus och fängelser när de hotas av sin familj. För flera av dem är det fråga om livstids fängelse trots att de inte begått något brott. Jag berättade om en kvinna som vi träffade på kvinno- och ungdomsfängelset i Suleymania. Alla de kvinnohus vi besökte hade beväpnade vakter utanför husen. Kvinnorna kan alltså inte lämna sitt skyddade boende till skillnad från hur det ser ut i Sverige där vi kan belägga mannen med fotboja, besöksförbud, skaffa kvinnan ett nytt boende och skyddad identitet. I Sverige handlar det om en man, i Kurdistan om en hel familj – både mannens och hennes egen - som hotar kvinnan. Hon blir alltså fast i det skyddade boendet. Vad regeringen i Kurdistan gör är att man försöker att hitta andra familjer att placera flickan eller kvinnan i och ge henne skydd. Går inte det blir kvinnan kvar i sitt fängelse resten av livet. Som politiker tycker jag att det hade varit bra om länderna i Europa tar sitt ansvar och erbjuder dessa kvinnor en fristad här. Nu talar jag om de kvinnor som redan befinner sig i Kurdistan, inte om de som hotas av avvisning.

Det svåra för våra migrationsmyndigheter är att förstå det s.k. hedersrelaterade våldet, strukturer och mekanismer. Det är lätt hänt att man tänker ”svenskt”, dvs finns det lagstiftning, finns det polis, finns det kvinnohus ja, då är saken klar, kvinnan kan skickas tillbaka.

För cirka tre år sedan hade jag ett ärende gällande en kurdisk kvinna och hennes två döttrar. Kvinnan kom från en by i söder av irakiska Kurdistan. Hon hävdade att hon riskerade att mördas av sin fd man om hon skickades tillbaka. Pappan hade också sagt att när hon och barnen kom tillbaka skulle den äldsta dottern könsstympas. Kvinnan hade också tillsammans med sin fd man varit politiskt aktiv i ett parti i området. Kvinnan och flickorna fick avvisningsbeslut med hänvisning till att det finns lagstiftning och kvinnohus.

Migrationsmyndigheterna menade att kvinnan och mannen tidigare arbetat politiskt tillsammans och att det därför inte fanns någon anledning för fd mannen att hota henne. Vad utlänningsnämnden då inte förstod var just mekanismerna bakom den s.k. hedern. När mannen lämnat kvinnan och hon fortsatta att arbeta politiskt så drog hon vanära över honom och hans familj eftersom hon som kvinna då arbetade med andra män. Så länge mannen hade kontroll över hennes politiska agerande kunde han bevaka sin heder, men när hon fortsatte sin politiska verksamhet men nu utan mannen – före detta spelar inte någon roll – kan han inte kontrollera eller övervaka henne. Hon förutsätts därför ha kränkt hans och hans familjs heder. Därför måste hon dö.

Migrationsverket och utlänningsnämnden hänvisade till att irakiska Kurdistan antagit lagar som jämställer s.k. hedersmord med vanliga mord. Och det är ju sant, men det betyder inte att lagarna tillämpas fullt ut i landet, hos polis och allmänhet. Utredningen Slag i luften om myndigheter, mansvåld och makt visade att Kvinnofridslagen som antogs av riksdagen 1998 inte fått i princip något genomslag på de sex år som lagen då gällt. Men man ställde sådana krav på irakiska Kurdistan.

Migrationsverket hänvisade också till att det finns kvinnohus som kunde erbjuda kvinnan skydd. Och det är ju sant, det finns kvinnohus i irakiska Kurdistan. Men vad som också är sant är att om kvinnan och hennes två döttrar söker sig till ett kvinnohus eller fängelse efter det att de avvisats från Sverige, så skulle det bli ett verkligt fängelse i resten av deras liv.

Med att berätta om detta fall vill jag visa på vikten av att de myndigheter i Sverige som har att hantera asylsökande kvinnor som åberopar bland annat s.k. hedersrelaterat våld har ordentlig utbildning i genusteorier och att man förstår de strukturer som finns bakom. Det är viktigt att kunna se vad som kan hända de kvinnor och män som riskerar s.k. hedersrelaterat våld om de skickas tillbaka. Det svenska Migrationsverket bör därför se över sin praxis att skicka tillbaka kvinnor som riskerar att utsättas för s.k. hedersrelaterat våld till irakiska Kurdistan. Framför allt bör man se till att de handläggare och beslutsfattare som ska utreda och besluta om ärenden som rör s.k. hedersrelaterat våld eller mord har verklig kunskap – både om hur mekanismerna ser ut men också hur de verkliga förhållandena ser ut i de länder där kvinnor och män riskerar sådant våld. Man bör också ta hänsyn till att KRG vädjar till Sverige att inte skicka tillbaka kvinnor som riskerar att utsättas för s.k. hedersrelaterade brott på allvar. De vet vilka mekanismer som ligger bakom detta våld. De vet också hur svårt det är att skydda dessa kvinnor – trots de bra lagarna. Här är det inte fråga om att regeringen inte vill skydda de kurdiska kvinnorna – för det vill den – men de klarar det inte utan hjälp från omvärlden. Vi talar om strukturer och en syn på kvinnor som är äldre än allt annat förtryck. I Sverige har vi morden på Fadime och Pela alltid i minne. Pela vände sig till den svenska socialtjänsten i Farsta och bad om hjälp. Socialtjänsten hänvisade henne tillbaka till familjen och meddelade familjen att Pela varit där. Följden vet vi – Pela mördades 1999 i Dohuk av sin familj. Hade socialtjänsten i Farsta förstått mekanismerna bakom de s.k. hedersrelaterade brotten hade förmodligen detta inte skett.

Så till sist, jag måste säga att jag är imponerad av allt det arbete som KRG gör för att förbättra situationen för kvinnor i Kurdistan. Samtidigt ser jag att man har ett långt arbete framför sig, främst vad gäller att genomföra lagarna i landet. Jag är glad över att kvinnoorganisationerna nu tar strid med regeringen för att genomföra förbättringar för de kurdiska kvinnorna. Och till KRG vill jag säga, se till att jämställdhetsministern får ett eget departement så att hon och hennes medarbetare kan sätta kraft bakom sina ord! Och ni måste snabba på arbetet med att föra ut lagarna till folket, till polisen, domstolar, socialtjänst och inte minst politiker. Ni måste se till att kvinnors rättigheter respekteras fullt ut i hela landet och av varenda människa. Kan jag hjälpa till så vet ni var jag finns.

I detta svåra och långa arbete som kurdiska kvinnor och män har framför sig vad gäller att acceptera och se kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter vore det förstås bra om Kurdistan kunde räkna med omvärldens hjälp och stöd. Ett sådant stöd är att vi i Sverige i vårt myndighetsutövande ser och förstår vad s.k. hedersrelaterat våld och mord innebär, både här men också i Kurdistan. Vi måste se att det för vissa kan vara förenat med livsfara – eller ett liv i fängelse – att skickas tillbaka. Vi borde också kunna medverka till att de kvinnor där KRG inte kan hitta någon lösning kan få en fristad i Sverige eller i övriga Europa.

En sak som är intressant när man reser så långt från Sverige som till Kurdistan Irak är att man faktiskt får vara väldigt vaksam när man pratar svenska för överallt finns det svenskar. Att sitta på en restaurang i Suleymania eller Hawler och plötsligt möta vänner från Sverige – det är en höjdare vill jag lova. Vi har faktiskt svenskar som är ministrar och svenskar som är särskilda rådgivare och sitter i ledande befattningar i irakiska Kurdistan. Jag är särskilt stolt över alla dem!
Tack för ordet!